Min historia: Johan Bergenäs

MIN DRIVKRAFT

Jag ser det varje dag när jag går på Washingtons gator, jag ser det i ögonen på vissa – övertygelsen om att de ska förändra världen idag, vare sig det gäller jämlikhet, trygghet, fred eller vad som helst. Precis som de kan se det i mina ögon. Sedan några år tillbaka är jag där, i just den positionen att jag faktiskt kan förändra och förbättra världen. Men vägen hit har varit både krokig och tuff.

När jag var sju år blev min mamma allvarligt sjuk. Efter tio år av hopp och förtvivlan avled hon. Det innebar att jag redan som liten formades till att förstå att man alltid måste kämpa, det spelar ingen roll vad det gäller. Eftersom jag oftast har legat på gränsen mellan att lyckas och misslyckas har jag fått jobba hårt – både i studier och livet. Trots det har jag alltid haft lust och energi att studera, kanske för att min pappa alltid sa att man måste utbilda sig för komma någonstans.

FÖRTROENDE FÖDER FRAMGÅNG

Tack vare min tennis fick jag möjligheten att studera i USA på ett tennisstipendium på college i Iowa. Men det hängde på ett hår, mitt ingångsprov till University of Iowa var riktigt uselt men jag kom precis över gränsen. I början på mitt USA-äventyr var min engelska så dålig att jag var tvungen att memorera långa stycken text för att klara mig, men jag visste inte vad det betydde.

Efter att ha blivit skadad av tennisen följde några tuffa år. Jag ville ju vara kvar i USA och studera mera. Och om man verkligen vill något, så brukar det ordna sig – och det gjorde det. Eftersom jag hade skrivit några ifrågasättade artiklar om så kallade känsliga ämnen, den första redan på gymnasietiden hemma i Växjö, satsade jag på att bli journalist. I slutet av mina studier i Iowa jobbade jag på skoltidningen och frilansade samtidigt som jag sökte 136 jobb – och fick inget. Men jag fick en del publicerat i bland annat National Geographic Traveler.  Med 150 dollar i fickan köpte jag en enkelbiljett till Washington efter examen. Visst, jag levde på nästan ingenting, jag bodde några få veckor på varje ställe, men det gick.

Mitt intresse för internationella säkerhetsfrågor växte sig starkare och ämnen som konflikter, transnationell kriminalitet, terrorism, massförstörelsevapen och klimathotet fick mig att söka till en masterutbildning på Georgetown University i det ämnet. Första gången jag sökte stipendium från EGE-fonden fick jag ett jättefint svar från dem, att jag var väldigt nära att få det. Andra gången fick jag det. Vilken självförtroendeboost! Det var jätteviktigt att få pengarna men ännu viktigare att jag fick förtroendet, att någon sa: ”Vi satsar på dig”. Jag brukar säga att förtroende föder framgång och framgång föder förtroende och precis så är det.

NUTID OCH FRAMTID

De senaste åren har jag arbetat som Senior Associate and Director of the Partnerships in Security and Development program på Stimson Center, som är en av USAs högst rankade tankesmedjor. I mitt jobb som utrikespolitisk analytiker har jag haft många uppdrag av bland andra svenska staten, svenskt näringsliv och USAs försvarsdepartement. Från att ha haft dålig engelska när jag först kom till USA har jag de senaste åren skrivit för världens största dagstidningar, som New York Times och Washington Post. Allt går om man kämpar!

Nu står jag inför en ny utmaning – jag har blivit rekryterad till Vulcan Inc. Jag ska representera företaget mot både regimer och internationella organisationer i frågor som rör klimathotet, energifrågor, havs-, djur- och naturvård. Det är alltså jag som ska övertyga Trump om att vi faktiskt har globala klimatproblem. Mina styrkor att kunna överföra kunskaper mellan olika segment i samhället, att snabbt förstå ett problem, att kunna kommunicera det och medverka till lösningen kommer väl till pass, tryggt bottnade i min övertygelse om att idag kommer jag att förbättra världen.